Lämnar det bakom mig
Okej, jag mår väl inte bra. Det är inte så kul att skriva det i sin blogg, om allt dåligt som händer, men vad ska man skriva när det aldrig händer något bra, när inget någonsin blir bra, eller som man vill. Och vart ska jag kasta all skit som måste ut från mitt hjärta. Varför inte här, när jag vet att du ändå inte kommer att läsa detta.
Det är inte så roligt när någon bara leker med ens känslor, säger saker som får en att ha så sjukt med förhoppningar och inget händer. Man lurar sig själv att det kommer bli bra, det kommer gå bra. Men nej, det blir inte så. Mitt hjärta mår iaf bra när jag känner din närhet. Jag vill igentligen bara borra mitt ansikte in i din famn och känns den trygghet du ger mig. Jag vill känna din doft. Jag vill känna din fingertoppar mot mina, jag vill att du håller om mig och släpp mig inte.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska välja. Du gör det svårt för mig att välja, när jag hänger i alla slags lösa trådar. Ska man gå vidare? Är det kanske det som är meningen, det du vill? Jag kan ju inte veta när du inte säger det. Du är inte mitt ända problem. Ni alla är det. Du är inte den jag pratar om.
Jag vill inte lägga mig i sängen, sömnlös, med en klump av ångest i magen, med ett sårat hjärta, med ögon som vill gråta, med tankar som får mig att vilja ta mitt liv, med händer som vill slå något, med ben som inte vill röra sig, med en kropp som har ont av all osäkerhet, av allt som sägs, alla falska förhoppningar.
Jag vill inte vara ensam med den känslan. Det är inte meningen att jag ska gå runt med denna känsla. Jag tänker inte vänta hela mitt liv. Jag tänker inte orka med mer. Och jag lovar dig, jag lämnar detta bakom mig snart. Jag tänker inte mer, jag vill inte mer. Om du inte vill ha mig där tillsammans med dig, så lämnar jag dig. Jag tillhör inte din värld än, så lämna mig där utanför innan jag blir sårad. Innan det blir värre. Men hur ska jag kunna låta dig gå? Hur.. ?
Du får ju mig att må så himla bra. Jag behöver inte vara någon annan i din famn. Fast du kanske ibland önskar det. Jag kan vara mig själv. Varför, varför ska allt vara så svårt? Är det inte redan tillräkligt med allt jag måste gå igenom? Räcker det inte? Bli inte ett till problem för mig. Eller jo, försvinn inte från mig. Eller jo, försvinn. Jag vet inte vad jag vill. Du gör mig så velig, och det vet du. Jag kan aldrig bestämma mig. Det är nog bara för att du betyder så mkt för mig.
Men det här är väl bättre än inget. Jag får vara trygg i mig själv. Jag får ha lite ont i hjärtat ett tag, för jag kanske sen i framtiden blir stark. Om jag inte försvinner innan framtiden.
Det är inte så roligt när någon bara leker med ens känslor, säger saker som får en att ha så sjukt med förhoppningar och inget händer. Man lurar sig själv att det kommer bli bra, det kommer gå bra. Men nej, det blir inte så. Mitt hjärta mår iaf bra när jag känner din närhet. Jag vill igentligen bara borra mitt ansikte in i din famn och känns den trygghet du ger mig. Jag vill känna din doft. Jag vill känna din fingertoppar mot mina, jag vill att du håller om mig och släpp mig inte.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska välja. Du gör det svårt för mig att välja, när jag hänger i alla slags lösa trådar. Ska man gå vidare? Är det kanske det som är meningen, det du vill? Jag kan ju inte veta när du inte säger det. Du är inte mitt ända problem. Ni alla är det. Du är inte den jag pratar om.
Jag vill inte lägga mig i sängen, sömnlös, med en klump av ångest i magen, med ett sårat hjärta, med ögon som vill gråta, med tankar som får mig att vilja ta mitt liv, med händer som vill slå något, med ben som inte vill röra sig, med en kropp som har ont av all osäkerhet, av allt som sägs, alla falska förhoppningar.
Jag vill inte vara ensam med den känslan. Det är inte meningen att jag ska gå runt med denna känsla. Jag tänker inte vänta hela mitt liv. Jag tänker inte orka med mer. Och jag lovar dig, jag lämnar detta bakom mig snart. Jag tänker inte mer, jag vill inte mer. Om du inte vill ha mig där tillsammans med dig, så lämnar jag dig. Jag tillhör inte din värld än, så lämna mig där utanför innan jag blir sårad. Innan det blir värre. Men hur ska jag kunna låta dig gå? Hur.. ?
Du får ju mig att må så himla bra. Jag behöver inte vara någon annan i din famn. Fast du kanske ibland önskar det. Jag kan vara mig själv. Varför, varför ska allt vara så svårt? Är det inte redan tillräkligt med allt jag måste gå igenom? Räcker det inte? Bli inte ett till problem för mig. Eller jo, försvinn inte från mig. Eller jo, försvinn. Jag vet inte vad jag vill. Du gör mig så velig, och det vet du. Jag kan aldrig bestämma mig. Det är nog bara för att du betyder så mkt för mig.
Men det här är väl bättre än inget. Jag får vara trygg i mig själv. Jag får ha lite ont i hjärtat ett tag, för jag kanske sen i framtiden blir stark. Om jag inte försvinner innan framtiden.
