.

Igår gick jag till skolan. På tal om besvikelse och "yani" vänner som jag nämnde i förra inlägget, så kan jag ju säga att det finns ju ett antal i skolan som helt enkelt inte är mer än stora feta rövhål. Det är ju det sista sista man förväntar sig när man mår som man gör och ja, allmänt. Få höra sånna grejer är fan inget kul och det gör mig så jävla ledsen och arg när man väl accepterat saker och ting. Så vill bara säga till er: Fuck u all, smuts människor, dö. Känns rätt skönt att slippa sånt och sånna som dom. Jag orkade inte stanna där mer än behövligt så jag gick till hm för att köpa ett par skor som också bara blev besvikelse. Träffade syrran också, efter en runda hit och dit åkte vi hem.

Jag kom hem och fixade mig snabbt för att åka in till stan igen, träffa jocke och kent på chez. Jag var as trött och helt opepp och tänkte faktiskt stanna hemma men efter att ha tänkt en stund hur tråkigt jag kommer ha, ensam hemma, sitta vid datan, vara uttråkad och dö så tänkte jag att det lönar sig nog att åka in. Dessutom får jag ju träffa min pojk. När jag kommer dit, fortfarande på dåligt humör. Måste ju ärligt vara nått fel med mina humörsväng. I vilket fall. Sur. Sitter på stället, chez, en måndag kväll, lika dött där som på kyrkogården. Sen kom Sofia dit. Jockes tjej. Världens härligaste brud. Där satt vi ett tag och tjötade. Segt var det fortfarande.

Senare runt tolv kanske.. gick vi till Berså. Där var det oxå tomt och segt. Jag och Sofia började komma igång lite och stog och dansade för oss själva. Inte en själ jag brydde mig om, sket i vad alla tyckte, hur alla tittade. Jag brydde mig inte. Okej, det fula groggludret som sedan raggade på våra pojkvänner fick väl ondaögat en eller två gånger. Fula uppblåstafan. I vilket fall hade jag en av dom bästa kvällarna jag hft ute. Tack vare sofia of course.

Nu ska jag plugga. Puss.

Ja det är väl bäst att fokusera på annat, låta det dö ut. Låta allt försvinna, låta hemligheter glömmas bort.

Jag har sovit så dåligt, haft sånna mardömmar.

Jag var på en fest. trevligt var det innan allt blev till kaos. Människor kom inte överens och konflikter bildades. Även jag var inblandad av något slag, kommer inte ihåg. Jag mins trappor upp till husets uteplats, en terass på taket. Vackert och grönt var det. Det började skaka. Jag visste inte vad det var och det var då jag fick samtalet. Jag fylldes med lycka. Han var hos mig och väntade. Jag började springa hemåt. Backen från Eriksbo till Hammarkullen. Jag gick, jag visste att jag hade bråttom för allt stod inte rätt till. Jag kollade upp i himmelen och såg en fläck av den ljusa himmelen, mitt på natten, medans allt annat var mörkt. Jag kände en konstig känsa när jag märkte att andra ljusa fläckar började bildas på himmelen. Allt blir ljusare och jag börjar se saker i himmelen, saker från nån annan värld. Dessa saker skickar ut någonslags känsla och jag vill spy och jag går in i en lyckstolpe och svimmar. När jag vaknar ser jag folk gå neråt, en massa folk som inte vill dö, rädda folk. Jag vet att jag fortfarande måste hem, dom jag älskar väntar på mig. Han jag älskar väntar, det var därför jag hade bråttom. Jag börjar springa, knuffar undan folk. Då ser jag någon jag håller kärt. Varför? Du är ensam. Var är hon? Hur kan du sperera från något så starkt. Något som hållt, genom vått och tort. Snälla gör inte såhär. Mitt hjärta sprack i tusen bitar när jag såg detta. När tidens slut kommit. När jag stod där ensam, ingen tid kvar att springa hem. Jorden, den skapade oss och dit skulle vi återvända. Jag han inte säga hejdå. Så ont det gjorde. Hejdå känns mest. Gör mest ont.

Det är svårt att skriva när allting fastnar sådär i halsen, i tankarna och fingrarna. Jag vill säga så mycket om alla tankar som jag har. Säga mer än vad du förstår. Hur mycket jag saknar dig och oss. Hur jag vill ligga i din famn och se in i dina ögon. Dom får mig att le. Du får mig att le. Du får det att pirra, fortfarande. Du får mig att hoppas på något omöjligt. Du får mig att vilja något verkligheten inte erbjuder. Du är något så speciellt för mig. Du dömmer mig inte utan tar mig som jag är och med dig kan jag känna mig som mig själv på ett sånt sätt som jag inte kännt förr. Varför är du inte som alla andra svin. Allt kanske hade varit lättare då. Men det är du inte och jag vill inte släppa oss. Det vi är, det vi var.

Varför var jag tvungen att vara så spontan, så impulsiv. Då hade jag sparat allt ont. Från dig och från mig. Då hade jag även gått miste om allt. Allt som jag aldrig kommer glömma, som jag aldrig tänker radera. Det finns inget med dig jag vill glömma.

Jag vet inte längre om jag vill vara med dig. Om jag vill ta den chansen. Jag vill inte ångra dig och jag är rädd att jag gör det om jag tar den chans och satsar allt på oss. Jag vill inte ångra. Så den dagen jag ångrar att jag inte tog chansen så är du nog lånt borta redan. Då behöver jag inget mer än såra mig själv, och det kan jag ta, det klarar jag av. Men att såra dig genom att vara som jag är. Så osäker, så vilsen, så tveksam på allt. Det kanske inte sårar dig men jag ger ju dig inget bra iaf. Jag vill inte se dig ledsen.