.

Det är svårt att skriva när allting fastnar sådär i halsen, i tankarna och fingrarna. Jag vill säga så mycket om alla tankar som jag har. Säga mer än vad du förstår. Hur mycket jag saknar dig och oss. Hur jag vill ligga i din famn och se in i dina ögon. Dom får mig att le. Du får mig att le. Du får det att pirra, fortfarande. Du får mig att hoppas på något omöjligt. Du får mig att vilja något verkligheten inte erbjuder. Du är något så speciellt för mig. Du dömmer mig inte utan tar mig som jag är och med dig kan jag känna mig som mig själv på ett sånt sätt som jag inte kännt förr. Varför är du inte som alla andra svin. Allt kanske hade varit lättare då. Men det är du inte och jag vill inte släppa oss. Det vi är, det vi var.

Varför var jag tvungen att vara så spontan, så impulsiv. Då hade jag sparat allt ont. Från dig och från mig. Då hade jag även gått miste om allt. Allt som jag aldrig kommer glömma, som jag aldrig tänker radera. Det finns inget med dig jag vill glömma.

Jag vet inte längre om jag vill vara med dig. Om jag vill ta den chansen. Jag vill inte ångra dig och jag är rädd att jag gör det om jag tar den chans och satsar allt på oss. Jag vill inte ångra. Så den dagen jag ångrar att jag inte tog chansen så är du nog lånt borta redan. Då behöver jag inget mer än såra mig själv, och det kan jag ta, det klarar jag av. Men att såra dig genom att vara som jag är. Så osäker, så vilsen, så tveksam på allt. Det kanske inte sårar dig men jag ger ju dig inget bra iaf. Jag vill inte se dig ledsen.