.

Vi är inte sånna som i slutet får varann.

Nu har jag ramlat dit igen. I den stora grop som jag såväl kände till, vart den fanns och hur svårt det är att klättra upp ur den igen. Men där ligger jag igen. Gråter med ångest och är alldeles heartsick. Mitt hjärta är i inte bara två utan tusen bitar. Tankar i mörkret får mig sakna, får mig ångra, får mig att göra dumma saker. Men stark ska jag vara för min skull. Igen ska jag starkt kämpa mig upp på ben igen och faktiskt försöka stanna där, på jorden med båda benen. Försöka att inte flyga iväg till molnen igen. Försöka för engångsskull tänka och vara realistisk. Det finns inte en plats i min värld för två.

Jag ångrar inte att jag träffade någon som du, jag ångrar inget. Du är så jävla underbar. Jag raderar inte dig. Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte sluta tycka. Men mitt hopp och min tro är långt bortblåst. Jag kommer sakna dig, mitt hjärta kommer sakna dig. Men det funkar bara inte. Jag behöver mig själv just nu och ingen annan och hur ska jag kunna ha mig själv när jag inte vet vem jag är, för jag är inte den vilsna lilla, det vet jag. Jag vill inte vara otrogen mot mig själv eller mot mitt hjärta. Mitt hjärta tillhör nån annan och så länge den gör det inte. Jag hoppas att du vet att jag menade varje ord. Men du och jag, vi valde nog fel väg från början att gå på, vägen mot hjärtekross och olycka. Fel tidpunkt. Allt bara ändrades för snabbt. Inget blev som jag trodde. Kanske blev det som det borde, kanske inte. Jag vet inte ens vad jag vill säga. Jag vill bara visa för dig att jag raderar inget. Och fan ta dig om du gör något dumt. Jag bryr mig, jag tänker.

Vi blir aldrig mer än en saga.