.

Ja det är väl bäst att fokusera på annat, låta det dö ut. Låta allt försvinna, låta hemligheter glömmas bort.

Jag har sovit så dåligt, haft sånna mardömmar.

Jag var på en fest. trevligt var det innan allt blev till kaos. Människor kom inte överens och konflikter bildades. Även jag var inblandad av något slag, kommer inte ihåg. Jag mins trappor upp till husets uteplats, en terass på taket. Vackert och grönt var det. Det började skaka. Jag visste inte vad det var och det var då jag fick samtalet. Jag fylldes med lycka. Han var hos mig och väntade. Jag började springa hemåt. Backen från Eriksbo till Hammarkullen. Jag gick, jag visste att jag hade bråttom för allt stod inte rätt till. Jag kollade upp i himmelen och såg en fläck av den ljusa himmelen, mitt på natten, medans allt annat var mörkt. Jag kände en konstig känsa när jag märkte att andra ljusa fläckar började bildas på himmelen. Allt blir ljusare och jag börjar se saker i himmelen, saker från nån annan värld. Dessa saker skickar ut någonslags känsla och jag vill spy och jag går in i en lyckstolpe och svimmar. När jag vaknar ser jag folk gå neråt, en massa folk som inte vill dö, rädda folk. Jag vet att jag fortfarande måste hem, dom jag älskar väntar på mig. Han jag älskar väntar, det var därför jag hade bråttom. Jag börjar springa, knuffar undan folk. Då ser jag någon jag håller kärt. Varför? Du är ensam. Var är hon? Hur kan du sperera från något så starkt. Något som hållt, genom vått och tort. Snälla gör inte såhär. Mitt hjärta sprack i tusen bitar när jag såg detta. När tidens slut kommit. När jag stod där ensam, ingen tid kvar att springa hem. Jorden, den skapade oss och dit skulle vi återvända. Jag han inte säga hejdå. Så ont det gjorde. Hejdå känns mest. Gör mest ont.