.

Undra om han också satt där ensam, höll i sina händer för att inte göra något man ångrar. Satt han också där och väntade på ett kanske. Satt han där och undrade, funderade. Kom han fram till något. Jag undrar. Jag satt och höll i mina händer för att inte skriva, för att inte ringa fast hela mitt hjärta ropade efter honom, eller är der bara det jag inbillar mig, nu när det är förbjudet. Nu när jag måste testa mig själv. Jag satt ensam och väntade på ett kanske, på att kanske inte vara den ända som hade svårt att låta bli. För det hade jag, det har jag, annars hade jag inte skrivit detta nu. Men jag vill ju att du ska veta hur jobbigt det känns. Varför ska det vara så jävla jobbigt? Varför bryr jag mig? Varför skriker tankarna i mitt huvud ditt namn och inte hans?