Mun muija <3

Jag var rädd för att det skulle bli en tråkig söndag, igen. Men jag hade fel.
Efter att jag sminkat mig och fixat allt så ringde jag cindie som antagligen just hade vaknat eftesom hon fortfarande låg i sängen. Som tur var det iaf inte jag som väckte henne. Jag frågade henne om hon var på för att åka till stan. och det var hon, wohow <3

Promenerade ner till Eriksbo tillsammans med låten "Du tror du är så jävla smart, tänker rent och klart, men det finns inget med dig som är underbart". En härlig morgonpromenard, fast jag fortfarande kännde mig rätt yr.
Cindie var näst in till klar när jag var framme så vi tog bussen till gamlestan 14:38, så vi var i stan vid 15.oo nån gång.
I stan fick jag mina beslutsångest-saker som vanligt. Typiskt mig så det blev inte mycket köpt. Köpte iaf en present till Cindie och hon till mig och vad är inte bättre än lite extra smink i neccessären. Sen vandrade vi runt. Träffade en karl med en stor orm, hahahaha, fick vi höra iaf. Var inne på Ginatricot oxå, Cindie, jag sa att den där koftan var fedt med cp. Sen så stängde cp 5:an, eller allt faktiskt så jag föreslog att vi skulle ta bussen tillsammans hem till henne och vara rebellet och käka Eriksbos underbart goda, kända .. *trumvirvlar* Kebabtaldrik! Tjohooow!
Det var en av mina bästa idéer på länge tycker jag. För den var för ljuvlig asså, im loving.
Sen så satt vi där, runt det mycket kladdade matbordet, snacka skit, vilket vi gör bäst, so get over it.
Och nästa Sonata Arctica konsert, då ska du med, och du ska stå där bland alla fanskap, hoppa, studsa och skrika så mycket du bara kan, okej? <3

Mina rakastan sua
image15



Nu sitter jag här, är jätte deprimerad.

Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar dig och jag är ledsen över det, att jag inte kan visa det eller förklara det.

Att redan nu tänka efter denna långa tid med dig, att den kan ta slut och att du försvinner ur mitt liv föralltid, gör mig rädd. Jag blir jätte rädd och vet inte vad jag ska göra.

Jag är ledsen över att det du vill mest i hela världen sårar mig. Men också att det som får mig att känna mig som lyckligast är att se dig lycklig. Tyvärr går det inte ihop.

Jag vet inte vad jag ska göra för att allt ska bli bra, för både dig och mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0