.

En helt underbar film som väcker så många känslor i mej just nu. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt denna gången och verkligen kände smärtan i hjärtat. Jag har ju sätt den så många, jätte många gånger. Det som fick mej att en stark ångest, eller något obehagligt iaf, var när Rose släppte Jack in i vattnet. Han var död och hon lovade att inte svika honom. Hon ser honom för sista gången, hon rör honom sista gången, det var sista gången i hela hennes liv. Hon kanske upplevde det i drömmar eller kände hans närvaro, men allt som är påriktigt, som är verkligt, det gjortde hon för sista gången i vattnet där hon föt på en dörr.

Poängen är att du ska bort i två månader. Två månader är en lång period. Mitt hjärta kommer slitas i två eftersom jag bara är hel med dej. Jag vill inte att dagarna ska närma sig, jag vill tillbaks till dagarna vi hade i Spanien för att slippa se sommaren komma. Jag vill inte att sommaren ska komma mer. Du kommer lämna mej då. Det är inte sista gången, jag vet. Du ska inte dö och jag ska inte dö. Men ändå blir jag sårad, förkrossad, lixom helt förstörd. Jag skulle kunna skada mej själv för att du ska stanna. Jag skulle kunna skada mej själv för att du inte ska åka, för att du ska stanna kvar med mej och jag skulle kunna skada mej själv om du åker bara för att.. Jag vet inte. Jag kan inte släppa dej. Jag kan inte ens förklara min känsa som jag kände, jag kan inte förklara vad jag försöker säga, göra eller få dej att förstå. Kanske är det bara min kärlek för dej som är den obeskrivliga. Jag menar det jag säger och jag säger att jag är inget utan dej. Med dej är jag hel, utan dej är jag sönder och utan dej skulle söndriga jag vissna bort, dö ut. Jag vet inte hur jag ska ta dom månaderna och vad jag ska göra för att inte stänga mej. Jag vet ingenting. Du fattar väl att jag är sårad. Jag mår redan nu dåligt och redan nu vill jag dö utan dej för att jag vet att det kommer snart, då du lämnar mej. Två månader.

Jag vet varför du gör det, jag vet att du vill det, att du längtar jätte mycket. Du kan knappt vänta. Jag vet. Men jag vill inte säga förlåt för nått jag inte menar inte säga förlåt för att jag blir sårad och ledsen. Jag tänker inte säga förlåt över att jag inte fattar varför du vill lämna mej så länge. Och igen, jag vet varför du lämnar mej, familjen i detta fallet är viktigare. Men jag vill inte förstå. Jag vill inget, ingenting.

Jag bara skriver en massa, utan en riktig mening. Jag behöver ju bara få ut det som ska ut. Jag bara skriver utan att man ska förstå. Det är inte alltid det viktigaste att man ska förstå. Försök bara känna det jag känner.

Jag vill inget mer.