.

Jag visste att jag kände igen dig första gången, där på parkeringen. Du var söt. Det tyckte jag faktiskt när jag var liten med. Jag tyckte om att du tog tag i mig och förde mig bort. Jag fick vara ensam med dig, fast jag kanske inte då visste att det var det jag ville. Jag vet inte vad du trodde då, när vi satt och pratade, jag brukar vara rätt flörtig eller kanske inte, men ja, det kanske inte var meningen igentligen. Du var i vilket fall charmig, och jag var blyg, eller ja, det tyckte jag iaf, det brukar jag alltid tycka. Det kändes ändå sådär töntligt spännande att sitta där, jag blir alltid så nervös med nya männsikor. Eller så var det bara din närvaro som gjorde mig nervös. När dom andra kom tillbaks, så tyckte jag faktiskt att det var rätt synd att dom kom in. Hade dom inte kunnat vara ute längre, jag ville faktiskt prata mer. Och när jag var tvungen att gå, så blev jag väldigt glad att du frågade efter mitt nummer. För du gjorde mig faktiskt intresserad av dig, på nått sätt. Och med ditt nummer var chansen att träffa dig igen, lite större.

Ja, första gången jag nu skulle träffa dig själv. Det var faktiskt jätte mysigt. Det var mörkt och jag var mörkrädd, men du fick mig att inte tänka på det. Du fick mig att må bra, ha en mysig känsla. Jag behövde faktiskt det. Men jag blev rätt osäker. Jag visste att jag ville träffa dig igen, vara med dig, men ändå vart jag lite osäker. Jag vet hur lätt jag har att börja tycka om någon och allt med att du skulle iväg. Men ja, jag tog risken att fortsätta vara med dig för jag ville verkligen inte hålla mig borta från dig. Jag var bara tvungen att försökte bara hålla känslor och sådant borta.

Något som verkligen var mysigt var när jag kom dit, när du mötte mig, efter klockan 3 på natten nångång, fast jag tvekade länge att komma, men du övertalade mig, och jag är glad för det, det är inte många som kan övertala mig som du gjorde. När jag missade sista spårvagnen och du stannade där och väntade med mig. Jag tyckte om att ligga där, på bänken, i ditt knä, bara prata. Det var kul att vara med dig. Du kunde skoja med mig, och tyvärr van du alltid över mig, vilket kanske var rätt synd, men. Jag är väl rätt dålig på att vinna. Ibland kanske du lät mig vinna, det var rätt snällt haha. Gulligt av dig. Vad jag nu menar är att du fick mig att le och inte tänka på allt annat som var jobbigt, tack.

Natten jag spenderade hos dig i din famn kommer jag aldrig glömma.
Jag ångrar ingenting jag gjorde med dig, jag bara ångrar att jag inte vågade mer. Det fanns bara ett stopp i hjärtat, som sa åt mig att hålla mig ifrån vissa saker. Men man ska inte alltid lyssna på sitt hjärta. Man vet inte vad man går miste om innan man har förlorat det. Så förlåt om jag gjorde dig något sur, eller besviken ibland. Det var inte meningen.

Den sista helgen, jag ville verkligen vara med dig och jag blev väl lite ledsen att jag inte kunde det. Men ja, den helgen kanske inte var så lätt för dig heller, vad vet jag. Men så sista dagen, innan den stora dagen, fick jag komma till dig. Det kändes bra och jobbigt samtidigt. Det är faktiskt sant. Jag ville inte gå, jag ville stanna där. Jag ville att du skulle hålla om mig. Jag behövde det. Men när jag väl behövde gå, när jag stog där vid dörren. Jag ville inte, jag ville inte gråta, jag trodde inte jag skulle göra det heller, men, där stog jag med tårar i ögonen. Jag trodde inte jag skulle bli så ledsen. Att du skulle betyda så mycket. Men det gjorde du. Och det känns lite dumt att du aldrig fick veta det. Men nu vet du. Det gjorde ont att gå.