.

Igår kväll kändes det verkligen tungt i hjärtat. Du fick mig att gråta ut. Du fick det att kännas bra en stund, men blev det bra? Mår jag bättre? Kanske inte. Jag blir bara så avundsjuk. Jag ljuger för dig, bara så du vet. Jag ljuger för dig hela tiden och det finns mycket du inte vet. Som du inte bör veta heller. Jag är ingen bra person så detta är igentligen bra som det är. Jag kan berätta att jag ljuger om att allt är okej som det är nu. Det är det inte. Men du är bara inte den som kan hjälpa mig. Försvinn bara inte från mig nu? Du lovade. Jag ska inte ta dig förgivet. Jag behöver bara komma upp på benen.

Du vet hur smutsig jag känner mig. Du vet att jag inte mår bra över det. Så äcklig. Usch äkkel, ta ditt liv, smuts. Men det var inte mitt fel. Det var inte det. Jag visste ju inte. Jag visste inte. Förlåt. Om bara gud kunde förlåta mig.

Det är väl inte bara det som får mig att göra det dumma, det ni inte vill att jag ska göra. Det är inte bara det. Det är inte alla dom stora, riktigt stora problemen, utan nu är dom små problemen oxå stora. Nu när jag krympt och blivit liten och svag. Äckligt svag är jag. Men jag kan inte sluta med det nu. Jag vill göra det nu, sen, förut, hela tiden. Jag lovar dig, det blir värre och värre hela tiden. Hjälp mej innan det är försent.

Vad ska jag säga. Jag vaknade idag. Fy, så ont jag hade av all ångest, svaghet, av allt. Det första jag gör på morgonen är att jag fäller dessa hemska tårar, faller i gråt. Men så ringde han mig, du räddade mig, tack. Det kunde slutat illa.

Men jag har kommit på ett sätt som ska få mig att le igen. Ni ska få se. Jag tackar den person som kommit på detta botemedel. Haha, ni ska få se mig le igen.