.

Well I'm not okay, I'm not o-fucking-kay

Igen, sömnlöst. Vad ska jag göra åt saken. Så mycket tankar, så mycket som snurrar runt om allt möjligt. Vad jag gav mig in på, vad jag drog mig ur, vilka fel, vilka rätt, vad sysslar jag med? Vad gick jag miste om, vad gick du miste om? Vad var sant, var var påriktigt, vilket av det var falskt, vilket var bara skådespel. Jag har ingen jag kan lita på nu, för när man väl litar på någon, du står bakom mig när jag fallar, och när man blundar och ska falla, är du borta. Du lovade att finnas där för mig hela tiden, ändå sviker du mig igen. Ja, inte bara du, utan ni andra också.

Jag vet inte, jag vill inte ha era råd längre. Jag vill inte att ni ska lyssna på mig mer, undra hur jag mår, undra hur det går, varför jag är som jag är. Jag förklarar om och om igen, men ni lyssnar inte. Jag vill inte att ni ska förstå längre för det räcker nu. Jag har inte pratat med er på ett tag. Ni bryr er inte. Ni är inte mitt hem längre, inte min familj. Ni är den bollen, där ni har kärlek, där ni är en familj, där ni älskar varandra. Jag är bara, dedär, också, ett plus, en prick utanför bollen, en liten spricka i glaset. Men ni klarar er fortfarande utan mig och det är väl bra för er, så sätt. Men vafan, jag då? Jag vet inte varför jag ens ansträngen mig för att skriva ner detta, varför jag bryr mig när jag kanske till hälften inte gör det, eller kanske. Jag vet inte längre. Men när jag nu engång lämnat er så kommer jag aldrig mer tillbaks. Det kommer aldrig vara samma sak för mig längre. Aldrig kommer ni vara mitt hem, men föralltid kommer ni finnas i mitt hjärta, finnas där, såra mig. Få mig att undra, vad ni gör, får mig att undra om du verkligen klarar dig, mår du verkligen bra, är allt okay?

Vet du vad du går måste om, vet du det? Vet ni det? Ni vet nog inte, men jag vet vad jag gick miste.

I'm not okay, men jag klarar mig.