.

Nå, livet får gå vidare. Det känns bara så jobbigt nu när, ja, man inte står på fötterna, på en fast mark.

Jag gick på en väg, glad, hand i hand med lyckan. Vägen Livet. Vägen som för mig genom livet. Jag var lycklig. Jag trallade och sprang, sjöng: jag är lycklig. Var lycklig.
Sen kom grus och stenar. Jag såg dom inte, märkte inte av det. Plötsligt en dag snubblade jag över en av stenarna. Ingen fara, jag tar mig upp igen. Jag ställde mig upp, gick lite långsamt. Det gjorde ont att ramla och jag blev lite ledsen. Men jag fortsatte min väg. Nästa sten jag snubblade över gjorde mer ont, den gjorde riktigt ont och jag blev arg på vägen. För mycket stenar, risken var stor att snubbla igen.
Och då såg jag en genväg. Den tar jag. Genvägen var en stig. Mörk och kall. Det var inte längre lika kul att vandra på vägen och genvägen verkade spännande, det var nått nytt, kanske var det en bättre väg.
Lyckan hade valt att stanna på rätt väg och min hand tog rädslan och sa, det är ingen fara, vägen är säker, var inte rädd. På stigen hittade jag massa nya vänner, osäkerhet, rädsla, ensamhet, ångest, panik, tårar och ett sårat hjärta. Jag ville inte vara själv så jag lät dessa bli mina nya vänner, dom skulle hjälpa mig och jag litade på dom. På stigen vandrade vi tillsammans, mina nya vänner höll mina händer, så jag kunde blunda, dom skulle leda mig ut ur stigen, till lyckan, till min väg, livet. Men så var där stockar och kvistar, stenar och berg. Stigen var inte säker.
Jag snubblade igen. Jag fick ont i benen.Jag föll ihop på marken. Jag orkar inte gå mer vänner. Jag klarar mig inte upp på benen igen. Jag måste krypa nu, och jag började krypa. Smuts fick jag i ansiktet, händerna blev jordiga och leriga och små grusstenar borrade sig in i huden, i handflatorna och knäna.
Där borta finns en bänk. Äntligen, jag kan sätta mig och vila. Jag kom fram till den kalla, blöta, något mögliga bänk. Äntligen får jag vila, jag får sova, jag får blunda, utan att vara osäker. Jag behöver inte använda benen, inte fötterna, jag behöver inte vandra, jag får vila, det är okej.
Jag sov länge, allt krypande fick mig att bli trött. Jag insåg aldrig hur mörkt allt runt stigen blivit. När jag vaknade kunde jag knappt se. Det var så mörkt. Men så plötsligt ser jag, mina vänner runt om mig, alla på en varsin ny stig. Välj mig, säger de alla. Vem skulle jag välja, vilken väg skulle leda mig till den rätta vägen, vem av mina nya vänner skulle leda mig tillbaks till lyckan, som väntar på min hand.
Så nu sitter jag här, på bänken, mitt ute i ingenstans. Vilken väg ska leda mig till lyckan, vilken väg ska hjälpa mig upp på mina fötter igen. Jag orkar inte krypa, jag orkar inte snubbla, jag orkar inte gå.