.

Äntligen börjar jag förstå hur jag klarade av ett så långt förhållande i tidig ålder, fast det var ett rent helvette för det mesta och jag vet varför det var ett helvete. Jag kan ju inte släppa taget bara så. Nu förstår jag varför jag gick runt i över ett halvår och gjorde mitt liv till ett ännu större helvete än vad det redan var. Det handlade om separationer och vad man gör och inte gör för att dom ska ske. Nu börjar jag förstå varför jag konstant efter det sökte mig till något nytt, hela tiden något nytt att snabbt hålla fast vid. Jag fick absolut inte hamna själv. Vad skulle hända med mig då. Att separationer alltid varit svårt för mig, det har jag alltid vetat och jag trodde väl att det var så för alla. Det är ju inget skoj. Sen mina beslut om att lämna personer ”hej vilt” och sen inte förstå vafan man gjort och hur man kunde göra så dumma beslut. Men jag börjar äntligen förstå. Att alkohol, sex och impuls blev några favoriter är också solklart nu. Jag ser allt så klart. Humörsvängningar, emo-tider med självmisshandel psykiskt och fysiskt, ilska, ångest, sömnproblem, tomhet och känslor av att vara uttråkad. Att man blev vilsen och undrade helt plötsligt vem man var och varför man gjorde som man gjorde, varför man var ledsen, arg, deprimerad och hade ångest. Helt missförstådd och felbehandlad. Jag fattade inte. Det gör jag inte än heller, men nu förstår jag nog varför också. Sån jävla lättnad i hjärtat att veta att det finns nått i världen som jag. Att jag bara inte är helt dum i huvet. Allt som står skrivet är säkert inte förståligt just nu.. men, jag bryr mig inte. Jag vet vad jag pratar om.