.

För lätt att tycka om, för lätt att bli kär. För lätt att fastna, för lätt att stanna kvar. Vem sa att man glömmer med tiden, vem sa att allt blir bra med tiden. Hur kunde jag vara så dum. Det skulle bli annorlunda, det blev det, eller så blev det inte det. Kanske åt det bättre, kanske mer åt det sämre. Vad trodde jag. Här står vi på samma ruta, samma jävla ruta där allt började. Blev det som jag ville, blev det som det borde. Ingen vet. Jag krymper i storlek. Min röst är obetydlig, lika så min åsikt. Men vad hade jag förväntat mig. Det är inte någon annan det är fel på, det vet jag nu. Det är bara jag. Osäkra jag.

Personer som fastnar i minnet. Händelser som sliter ens hjärta. Någons närhet man bara inte vill släppa. Något man suktar efter. Någon man längtar efter. Gamla minnen, alldeles för gamla för att vilja minnas tränger in i tankarna. Gamla minnen som får tårar att bildas. Gamla minnen om trygghet, dit man vill springa tillbaks. Slippa inse vart man hamnat. Slippa känna sig förlorad.

Men förlorad är jag och slitet är mitt hjärta.